Fransk ankring i bequia

I Västindien seglar många charterbåtar och en stor del av dessa seglar under fransk flagg. När man seglar charter blir det ofta under en eller kanske ett par veckor då både båt och vatten är nya, så en del incidenter äger förståss rum titt som tätt. Så dom stackars fransmännen får ofta skulden för olika saker som inträffar och historier berättas runt om i vikarna vad fransmännen ställer till med. Därav denna berättelse.

Vi kom inseglande en tidig eftermiddag i en frisk bris till den pittoreska lilla staden Port Elisabet på ön Bequia i Grenadinerna. Bequia är ett populärt ställe för seglare i dom karibiska farvattnen så det var förståss fullt med båtar där redan före vår entré. I majoritet som många gånger tidigare franskflaggade charterbåtar. Bland alla "trikolorer" såg vi en blågul muntert fladdrande i vinden, tillhörande Storfidran "Maggie" med ensamseglaren Kjell ombord.

Vi hade träffats första gången i Falmouth och setts i olika hamnar, men inte sen Gran Canaria så det blev ett trevligt återseende. Vi visste att han fyllt 50 år sen sist, jättekul, nu fick vi också tillfälle att fira honom. Han vinkade in oss att ankra intill honom så vi gjorde klart och lät ankaret gå. När vi backade för att få ankaret att fästa hände ingenting. Vi åkte längre och längre bakåt. Nytt försök, samma sak igen. Tredje försöket med ett nytt ankare och en bit längre in. Men icke, botten var "muddermjuk" så vi plöjde bara fåror med vårt ankare. Vi bytte tillbaka till första ankaret, ett CQR som hållit Vitesse i alla tidigare sammanhang. Ibland kom vi oroväckande nära andra båtar och kaptenerna började titta över solglasögonen- eller bokkant på våra förehavande. Kjell hade kommit över till Vitesse roende i sin gummijolle för att ge oss ett handtag.

Det låg gott om båtar i viken och det fans många andra kättingar att fastna i. Efter 5:e eller 6:e försöket så hände det. Vi krokade i en annan kätting. En franskflaggad segelbåts. Turligt nog kom just besättningen körande i sin dinge i full fart i väg mot båten. Kanske dom hade sätt vår belägenhet? Skönt nu kunde vi hjälpas åt att komma loss. Men börjar det krångla fortsätter det gärna. Så när "fransmännen" började backa så åkte dom in i en amerikansk båts ankarkätting. Nu var tre båtar ihoptvinnade och det började se lite kritiskt ut. All aktivitet på närliggande båtar hade avstannat och skepparna började se svettigare ut än vanligt. Den franska båten drog full back men det resulterade bara i att vi kom närmare varandra. Vitesse-besättningen fann för gott att fly fältet så vi knöt snabbt fast en fender i linan, skar av den och lät kättingen gå till botten. Nu hade också amerikanen kommit ombord på sin båt och stämningen började bli lite hektisk. Vi körde i alla fall en bit bort och tog fram nya don och ankrade om och i rena förskräckelsen så fastnade ankaret och Vitesse låg stilla. Efter att ha pustat ut en kort stund och samlat ihop sig till en bra förklaring åkte Tom och Kjelle över till fransmannen för att be om ursäkt och reda upp ankare, linor och kättingar.

Franskbåten visade sig ha en amerikansk besättning som chartrat båten för några veckor och inte kände till båten så bra, men väl botten vi gjort tappra försök att fastna i. Den franska båten hade kommit loss från amerikanen och allt var frid och fröjd ombord. Nu var det bara Vitesse 30 m långa kätting som var invirad i amerikanens ankardon. Pojkarna rodde över till honom och det visade sig vara en ordentlig kapten som förtöjt för alla väder och lagt ut två ankare med ordentligt tilltagna kättingar. Det blev ett drygt jobb att reda ut men efter en god stund var så allt i ordning och fryntlige amerikanen tackade dom svenska sjöfararna med "tänk vad en liten fransman kan ställa till med". På kvällen kunde vi tryggt ankrade bjuda vår vän Kjell på en försenad födelsedagsmiddag på en mysig restaurang. Över en pizza kom vi slutligen på den i våra ögon briljanta iden att införskaffa en fransk flagga utifall att det blev några nya ankringsbekymmer.

Med önskan om många fina "blågula" ankringar i sommar tecknar
Kristin