Kära läsare, följande historia är självupplevd och utspelade sig under sex dagar i juli anno 1992, nedskriven i december nådens år 1992 av skepparen och tillika ägaren av skutan, Joakim Vesterlund. Övriga besättningsmedlemmar var styrman T. Stenborg, matroserna och smörgåskallarna J. Nyberg samt T. Murto.
Efter en tids förberedelser stod vi nu äntligen på den gamla träkajen i Sikeå, redo att möta havets faror, men på ett avsnitt av seglingen visade havet ett raseri som vi inte hade räknat med den här årstiden.. Men ännu kl. 6.15 denna fredag morron sken solen med ett gulrödaktigt sken över havet och invaggade oss i tron på en lätt segling.
Obsession, vår skuta var redan packad och hade inför resan utrustats med både radio och en stereoutrustning med dunkande sjömansmusik. Efter en kort brefing med besättningen tog jag och styrman snabbt ut vår kurs och styrde ut på ett kromblankt hav. Eftersom vinden var i det närmaste obefintlig, fick vår slitna aktersnurra gå på i väntan på vind. Njutningen var total när jag tände min första Lucky Strike och drömde mig bort i morgonljuset, samtidigt som kvicksilvret började klättra på termometern.
Efter tio sjömil och fortfarande ingen vind började bensinen att tryta och vi fick ligga och driva. Eftersom vi inte hade något att göra intog vi lunchen och såg lugnt på när dom andra båtarna från båtklubben passerade oss på avstånd. Under lunchen upptäckte vi en säl som nyfiket simmade runt båten och åt av våra matrester.
Efter fyra timmars väntan började seglen äntligen fyllas av en mild middagsbris och skutan sakta röra sig mot öster. Efterhand ökade vinden sakta till åtta sekundmeter. Besättningen delade vi in i två team med officerare och matroser i varje team. Vi hade ett rulland schema, när ett team skötte manövrering och navigering servade det andra teamet med mat och fika. Vid sjutiden på kvällen siktade vi finska fastlandet, enligt våra beräkningar låg vi ca sex sjömil för långt söderut, vi skulle nu ha gjort en kryss mot norr men vi bedömde möjligheterna stora att vi snart skulle vara utan vind och fullföljde därför kryssbenet mot kusten tills vi bara hade någon distansminut till land.
Allt för snart visade det sig att vi skulle få rätt i våra föraningar och vid tiotiden låg vi än en gång i stiltje. Vi hade nu bara ett par sjömil till land och började paddla mot den mörka siluetten i öster. Ganska snart insåg vi det omöjliga i situationen och beslutade oss för att ankra upp i väntan på vind. Efter en lång dag var det gott att klämma några pilsner och sjunga några åldrande sjömansvisor från när och fjärran. Våran gnist Tapio uppbringade radiokontakt och hade några givande samtal med de bofasta. Klockan halv ett var vi redo att gå till kojs när det plötsligt började blåsa upp, denna gång från syd, vinden hade alltså vänt 180 grader och ökade snabbt i styrka. Med förnyade krafter hissade vi åter segel och lättade ankar.
Vinden ökade snabbt till styv kuling som egentligen är i överkant vad Obsession (en seacat) tål, när man inte har möjlighet att köra på revat storsegel. Och i ärlighetens namn kan vi nog i efterhand erkänna att vi inte borde ha intagit dom pilsner som redan runnit ner i våra strupar. Men utan att tveka satte vi nu kurs på vårt mål igen. Det hade nu mörknat så pass att nästan all form av positionsbestämmning var omöjlig, men vi såg ju ljusen från Jakobstad i nordostlig riktning och syftade därför kursen mot nord.
En kort beskrivning av hamninloppet till Jakobstad kan kanske vara på sin plats. Det är en mycket lång farled innan man kommer in till själva småbåtshamnen och otroligt trång, på sina håll ner till uppskattningsvis ca 50 m bred. Och som om inte detta vore nog vrider sig farleden från en nästan östlig inkörsport till att i en ojämn båge sluta i en sydvästlig riktning. Det är ingen söndagsutflykt att angöra hamnen även i måttlig vind om man bara går för segel. Inte ens sjömärken är av det slag man vanligen finner i svenska vatten.
Färden blev intensiv på det alltmer upprörda havet. Efter några korrigeringar i sjökortet började vi inse att vi nu hamnat i ett myller av grundare partier och grynnor. Mitt i allting fick vi se rader av små vita frigolitbitar och tackade oss lyckliga att vi inta hade korsat nätet. Som säkerhetsåtgärd placerade vi Jonas i fören att dirigera och spana efter grund. Plötsligt signalerade Jonas ännu ett nät, och ett till, och ännu ett. Vi var som fångade i finska fiskeflottans garn, och insåg att det var fångstarmar i enorma laxryssjor allt för sent och slog därför 180 grader med hjärtat i halsgropen.
Efter föregående 180 grader hamnade vi nu ur askan i elden, för nu stod vi i vindögat med föga chans att åtgärda våran föra fördelaktiga position. Det var bara att ta tjuren vid hornen och gira österut över näten. Tanken på vad som kunde hända höll oss i ett järngrepp, att näten skulle fastna i kölen och att vi i värsta fall skulle måsta skära oss loss under vattnet med risk att fastna själva och dras ner i det mörka iskalla vattnet.
Men som ofta förr hade vi makterna med oss och skutan drev utan någon allvarlig känning över näten. Med en lättnande suck fortsatte vi in mot farledsmynningen. Klockan var nu tre på natten och en fiskebåt slog följe med oss genom farleden. Allteftersom farleden vek av söderut och smalnade kraftigt, fick vi börja gå på kryss med allt kortare slag. Kulingen tjöt fortfarande med oförminskad styrka närmasterna från småbåtshamnen började torna upp i gryningen. När vi kom närmare upptäckte vi att kajen var minst sagt fullbelagd och för att inte ramma dom andra båtarna hade vi bara en chans. Vi tog ner storseglet och focken, samtidigt som vi slog in mot kajen och fick vinden akterifrån. Förmodligen på grund av utmattning och oskärpa kastade vi ut ankaret där det borde ha legat i normala fall, men nu fick vi lite hög fart även utan segel och sandbotten gjorde att ankare inte fick det fäste det skulle ha. I sista stund hann vi dock fram i fören och bära av med en kraftansträngning, innan vi rammade en intilliggande båt. Finnen som vi tidigare mött i infarten kom med en skvätt bensin och kallade oss för entusiastiska sjöbjörnar, med det nya bränslet kunde vi nu backa ut och fästa ankaret ordentligt.
Efter att ha intagit en smörgås lade vi oss till ro med detta äventyr i ryggen och somnade med en underlig känsla av stolthet och utmattning. Solen började ännu en gång att färja himlen och havet gulaktigt och en ny dag ta över.
Hemfärden VILSE I DIMMAN kommer att publiceras vid senare tillfälle.
Joakim Vesterlund
(ur SBK:s årskrönika 1993)
Tillbaka till början