En ostindisk resa
Små episoder ur boken "MIN SON PÅ GALEJAN"
Av Jacob Wallenberg skriven 1771

I december 1769 avseglade Svenska Ostindiska Kompaniets skepp, Finland och Prins Gustav, från Göteborg med distinktion Kanton.

Skeppen låg för ankar vid Älvsborg. Finland låg segelfärdig för Kanton, under kapten herr Gustav Ekeberg. Efter mönstring fick besättning ännu en veckas andrum att öka sina gamla skulder i land. Före avfärden fann besättningen överallt goda värdar och glada ansikte, ty de visste om man bjöd en Ostindienfarare två rus vid bortresan, kunde man få femton igen vid hemkomsten.

Efter festande på krogen vid Masthuggen, begav sig herrarna ut till skeppet Finland. Här blev skeppen liggande under Älvsborgs fästning i hela fjorton dygn, i väntan på god vind. Beträffande vädret skriver Jacob W. Var det hett om öronen 1720, när Tordenskioldska flottan tordönade här utanför med 48-pundare, så var det nu så mycket kallare. Utan pälsar och brännvinskaggar kunde det ha varit ute med oss.

På juldagens afton begynte den efterlängtade vinden att blåsa upp. Enligt befäl beordrades jakt på skeppsråttor, i anledning att ett missbruk ibland besättning att undansticka en hop skeppsråttor i skeppet, vilka på sjön ligga kompaniet till last. Här handlar alltså inte om fyrfotade råttor, ty de höra under kattens lagsago, utan om tvåbenta. Man fann tre eller fyra, men till vår stora förundran hade de vita strumpor och kjortlar. De likna alldeles fruntimmer, ända från hjässan ner till fotabjället, ha ögon, öron och gå på två ben, äro mycket tama, sova gärna på ryggen, som andra människor. Vår kapten fann dem icke nödvändiga till kompaniets tjänst, lät därför strax bringa dem i land med jollen, mången till en hjärtlig avsaknad.

Morgonen härpå, innan hönsen vaknade under däck, börjades den vanliga sjömusiken i vindspelen. Matroserna löpa runt ankarspelet liksom hästar omkring en kvarn, och ankaren lyftes. Dagen syntes, seglen sattes till, farväl fader lots!

Den gynnsamma vind som blåste skeppen ut på Kattegatt varade inte så länge. Knappt hade dom sett skymten av Hettland, förrän stormen jagade dom halva vägen tillbaka, varefter man åter arbetade sig upp, under ständiga urväder, in mot Färöarna. "Vi hade all möda att skotta snön ifrån oss, kölden var bister".

I mitten av januari månad 1770, hade skeppet hunnit förbi toppen av Skottland och sjögången hade börjat minska lite. Men ånyo drabbades Finnland av en ny storm som varade i 24 timmar. Den var så mycket vådligare eftersom den blåste skeppet mot Skottlands klippor. "Stormbönen lästes om aftonen på våra knän och order utdelades, att intet öga skulle slutas den natten". Timmermännen stod redo att lyfta yxan mot masterna.

Efter sex veckors storm råkade man ut för en fruktansvärd orkan den 24 januari, där skeppet ibland var under vattnet och utkiken påstod att vattnet nådde ända upp till honom på förtoppen. Orkanen mojnade efterhand och söndagen därpå hölls en tacksägelsepredikan över texten: Jesus sov i skeppet då det stormade, Matt. 8. Därefter gjordes ett hederligt sammanskott över en änka med trenne små barn, efter en matros, som blivit kastad ifrån fockmasten neder i sjön. Den 7 februari häpnade man över att se Shetlands klippor om babord.

Dessa stormar och orkanen lämnade djupa intryck i skeppet och besättningens själar. Risk för brist på proviant och för att utföra nödvändiga reparationer beslöt man för att söka någon säker hamn, och Norge befanns i det hänseendet allra bekvämligast. Med fortsatt västliga stormvindar satte man kurs på Norge. Med hjälp av lots tog man sig den tionde februari in i en naturhamn vid Svinörsund, och ankrade upp. Trenne veckor blev skeppet liggande i hamn, för reparation och proviantering.

Den 6 mars 1770 satte man segel, och med god vind flögo man Norska näset förbi. Emellertid hade den föregående långsamma seglingen planterat döden i skeppet. En rötfeber hade innästlat sig under däck, och trots väl använda skicklighet, dog sju personer på mindre än tjugo dygn. En dag stöttes tre lik över relingen. Denna bedrövelse bragte besättningen om Finlands förra resa, då en sorts sjöpest bortryckte nästan halva besättningen.

Den fortsatta färden mot Kap var relativt angenäm. Den 22 mars siktade man Maderia, och den 25 öarna Palma, Gomera, Teneriffa och Picos himmelshöga spets.

Den 24 maj om morgonen siktades Taffelberget. Denne årstiden, som börjar vintermånaderna i Kap, utsätter den vanlige, så kallade Taffelbayen för de allra våldsammaste väderilar. Okunnigheten därom kostade portugiserna snart sagt en hel flotta år 1500, och gav anledning till deras tillbakadragning, ty dessa var de första européer, som slog ner bopålarna här.

För att undvika oväder i Taffel Bay vid Kap, ställde man kosan öster om udden till Bay Falso, belägen 5 mil öster från själva staden, ehuru svensk köl aldrig varit där förr. Vid rundningen av Cape Point blåste vinden från fören, så att man måste lovera mellan bergen, långt in på natten och beslöt därför att stanna utanför viken, till följande morron, när man åter kunde bruka ögon och segel.

Det var förenat med stora risker att segla in Bay Falso, och utan lotsar måste man vägleda sig mellan klipporna efter oriktiga holländska kort, vilka, liksom allmogens lyktgubbar i land, synas visa rätta stråten, men föra i själva verket på villostigar. "Bedragna av dem, styrde vi och högre upp i Simon's Bay än ske borde", till dess man upptäckte husen och ett därstädes liggande vaktskepp, då man strax genom en vänstersväng kom på stället och lät ankaret dundra i botten, medan konstapeln avlade vår hälsning med fyra skott, vilka besvarades med elva utav förenämda vaktskepp.

Tvenne dagar efter ankomsten till Falso Bay, begav sig delar av besättning till Kap, de satt inpackade i en stor vagn, som var betäckt med ett stycke rödtjärad segelduk, drogos av fem par ståtliga hornkampar (oxar), ty så svår var vägen, att hästar ej kunde brukas. Och kuskar hade de hyrt från blåkulla, de vore tvenne slavar från Madagaskar. Beträffande vägen skriver JW att det var mycket branta stup vid sidan av vägen, och att det var tur att dom hade tagit prästen med sig, ty i händelse av kullerbytta från dessa branter, hade inte blivit frågan om att förbinda, utan att begrava.

Invånarna i staden var mycket hövliga mot främlingar, svenskar tala de hjärtans väl om, men fransmän äro likväl illaluktande hos dem, för deras själsvåldiga kapriolers skull med kvinnofolk, liksom man ock efter danskarna har en hop smutsiga historier.

En främmande, som litet förstår prata med dem, kan eljest klappa på var dörr och är välkommen överallt. Okänd och utan anvisning blev man väl bemött allestädes. Följer man dem till deras lanthus, utanför staden, slipper man inte undan utan att ha genomvandrat deras vinkällare, tunna från tunna, och druckit ett glas av vart sort. Ni gör dom uppriktigt sorg, om ni inte hälsar på dem en gång om dagen.

Finland stannade nästan en månad i Falso Bay, för översyn av skepp, manskap och proviant. Med Java som nästa mål, sattes segel torsdag morgonen den 21 juni. Vindarna var gynnsamma och den 3 augusti, sex veckor efter man skilts från Goda Hoppsudden, fick man ön Java i sikte, och sedan längs kusten i tre dagar rundade det så kallade Javahuvudet och anlände den 8 till Anjer som ligger i sundet Sunda Strait, där de ostindiska skeppen vanligen ankra för att hämta vatten och förfriskningar. Javanska pråmar lade till på sidan av skeppet, lastade med höns, apor, sköldpaddor, papegojor samt allehanda frukter, kokosnötter, pisang m.m.

Farvattnen är härikring de krångligaste på hela resan. "När vi skulle ut ur sundet Sunda Strait, gick vi på lodet ända igenom, då djupet på somliga ställen inte är mer än fyra famnar, vadan många skepp fastna på grund."

Den 22 augusti, sexton dygn efter ankomsten till Java, passerades ön Banca. Den 27 sågs Pulo-Sapata eller Lästen på svenska, en liten klippa mitt i stora havet, som var vitmålad med oräkneliga fågelägg. Pulo-Condor passerades om babord, en ö där tvenne svenska skepp blivit överliggande, nämligen Kalmar år 1746, och Finland 1764, då båten med några och tjugo man förlorades utan att man visste hur. Såsom inbyggarna äro föga annat än en svärm sjörövare, misstänkte man dem i början. Men en tilltagsen andre styrman, som tillika med en konstapel gick i land för att utforska med tvenne laddade muskidundrar på axeln, fann ingen anledning därtill, alltså trodde man, att de blivet borta i någon häftig kastby.

I Kinesiska sjön blåser tvenne ständiga vindar om året, nästan sex månader vardera. Den ena hjälper oss till Kanton, den andre därifrån. De förfärliga stormar, som här kallas taifuner, vankas när den förenämnda kantrar. Den som efter september kommer in i Kinesiska sjön är osäker om att hinna fram till Kanton det året. Finland seglade nu med hurtig sydväst och vore till ankars vid Macao i kinesiska skären den 5 september, fick lotsar ombord och kastade kroken i Vampo den 7 följande. Vampo, européernas ankarplats, ligger ungefär halv annan svensk mil från Kanton. Här låg skeppet Prins Gustav som anlänt hit nio veckor före Finland. Här låg också tretton andra skepp, och efter oss kom ytterligare nio stycken, så att europeiska skeppen voro inalles detta året, nämligen 13 engelska, 5 holländska, 2 franska, 2 danska, och våra 2 utom ett portugisiskt, som låg i Macao. Skeppet Finland återvände till Sverige i juni 1771 med sedvanlig last av te, siden och porslin.

Red. Annmärkning: Från Sverige utfördes främst järnvaror som såldes i Spanien för silver, varmed man i sin tur betalade lasterna man hämtade i Kanton. Under den tid Ostindiska Kompaniet existerade gjordes 132 resor med i allt 40 skepp av vilka åtta förliste. Resan tog normalt 18 månader, och inbringade tiden före 1786 stora vinster, men 1809 tvingades företaget i konkurs upplöstes 1813.

P-O