Berättelsen om
en seglats 1997.
Av Joakim Vesterlund
Projektet började i december 1996, jag hade nyligen hoppat av ett
jobb i södra Norge och fått ett nytt i Saudi Arabien. Det var veckan före jul
och isande kallt, snön låg gnistrande på den frusna backen. Jag hade på nåder
fått anstånd över julen med att åka ned till Saudi. Det var en sådan kväll när
man kan börja fundera på att skita i allt och fara till Bahamas och bara ägna
sig åt segling, dykning och fiske. Då ringde telefonen, det var min farbror, han
hade planerat att segla sin 40 fot Nautilus ner mot karibien eller Bahamas och
erbjöd mig att mönstra på i Beaufort, North Carolina, den 28:e oktober och en
månad framåt. Jag lovade självklart att jag skulle ställa upp.
Den 26 oktober jobbade jag som vanligt i Sukhaybarat fram till lunch för att sedan köra dom 700 kilometrarna ned till Jeddah. Kl 01:50 den 27:e kom jag med planet till London, fortsatte sen vidare från London till Willmington via Miami, Florida. Från Willmington hyrde jag en Pontiac Sunfire och körde dom sista 200 kilometrarna till Beaufort, North Carolina.
Morgon den 28;e hade blå himmel och lätt vind, det var ovanligt kallt för årstiden med temperaturer på ned till 15 grader när jag kom körandes in i Beaufort.
Beufort verkar vara en trevlig liten by där det mesta kretsar kring havet och turism. Husen var en blandning av gamla trähus och låga stenhus i gammaldags rött tegel. Det första man lägger märke till när man kör in i byn är alla båtar, vikarna ar fulla av dem, båtar som ligger på svajj och båtar som ligger vid någon av dom många marinor som finns här.
När jag kom körandes efter gatan som gick längst efter en avkajerna, får jag se en vacker blå akterspegel med Aquavite skrivet med vita bokstäver, och en svensk flagga på vindrodret.
Med på båten var Penny, Tors sambo, och Tay Chi deras hund. Det var ett tag sedan vi hade träffats så det blev ett kärt återseende.
Tor och Penny hade avseglat från Georgian Bay, via Lake Huron, Lake Ire, Lake Ontario, Eire kanal och Hudsonfloden och kommit till Beaufort.
29 Oktober.
Det var fortfarande mörkt, klockan var nog bara halv sex på morgonen när vi klev upp och drack kaffe. Vi hade bestämt att vi skulle lägga ut så fort det första morgonljuset syntes vid horisonten, för att hinna dom 200 sjömil som vi skulle lägga bakom oss innan vi skulle lägga till i Charleston South Carolina, nästkommande kväll.
Väl ute på havet försvinner kustlinjen ganska snabbt på grund av den låga profilen. Efter ett antal timmar till sjös dyker några delfiner upp och slår följe en bit, dom ligger ofta i svallvågorna kring stäven och gör små språng genom luften.
Havet är blått och stilla med den saltdoft man ofta förnimmer vid hav. Timmarna flyter iväg och det börjar mörkna, man ser ibland en och annan fiskebåt som kommer inom synhåll men ingen på nära håll. Vid åtta tiden på kvällen passerar vi det yttre märket vid den ökända udden Cape Fear.
Penny går på det första nattskiftet från klockan 09:00 till 12:00, jag tar över mellan 12:00 och 03:00.
Det händer inte så mycket, man kan se ljuset från städer över horisonten och små vita prickar på radarn som indikerar båtar eller sjömarken. Eftersom vi har autopiloten igång är det mest bara att bevaka instrumenten, sjökortet och föra loggbok.
Vid ett tiden närmar vi oss inloppet till Charlston, det är långt och smalt, innan man når statskärnan.Vi lägger till vid the City Marina, alldeles vid centrum strax efter 14:00 den 30 okt.
Efter vi fyllt på diesel, betalat hamnavgift ( $40) och fräshat upp oss tog vi det lugnt i sittbrunnen. En mörk liten varelse som kom simmandes vid båten visade sig vara en utter. Efter en timmes tid dyker även en liten baby delfin upp och gör några krumelurer bara någon meter ifrån oss.
Charlston är en av dom äldsta städerna i amerika, en del av dom gamla husen och byggnaderna finns fortfarande kvar och är i bruk. Frihetskriget (?) lär ha startats här och det verkar fortfarande finnas kvar en hel del stolthet i att vara rebell, “the south will rise again” som det stod någonstans. Vi tillbringar dom följande dagarna med att åka taxi runt staden och gå på museum.
3 November
Idag var det sa dags att fortsätta resan söderut, vi kastar loss strax vid sjutiden och beger oss till mynningen av “the Intercoastal waterway”. Det är ett kanalsystem som sträcker sig utöver hela ostkusten i amerika. Vi är fyra båtar som slår följe hela dagen.
Argo 5, en 36 fot segelbåt med stålskrov tillverkad i Quibeck. Kölen är en stor tank som är fylld med 600 liter diesel. Inredningen har dom delvis gjort själva av tik. Tiken har dom bärgat från ett vrak av en stor passagerarfärga som trafikerade Atlanten i början av seklet. Ägarna var två franskkanadicker som båda jobbade som sjukskötare i någon avlägsen indian/eskimo by i Kanada.
Sea Bonet, en Alumina 40, segelbåt med aluminium skrov tillverkad i Maine USA. Det är en riktig snabbseglare som bland annat vunnit något race mellan Europa och amerika. Besättningen var ett amerikanskt par med två barn.
Water lot, en Grand Banks 32 fot trålare, bygd -76 i Taiwan av trä.
I motorummet sitter två Status two liner, 6 cylindriga dieslar på 140 hästkrafter vardera. På båten var Margret och stackars Harvey, (han kallades ofta för poor Harvey) även dem ett kanadensiskt par.
Vi kom att umgås en hel del med detta par som stundom behövde en hel del assistans i motorrummet med generatorer, batteriladdare och diverse annat.
Det är ett slingrande kanalsystem som skär genom den South Carolinska landsbygden. Landskapet är låglänt med mycket träskmark. Vi hoppas att få se alligatorer men dom lyser med sin frånvaro under hela dagen. Kanalen är både smal och grund med ett djup som oftast ligger mellan 3 och 6 meter. Mot kvällningen styr vi in i ett litet tillflöde, längs strankanten ligger det fullt med krabburar, markerade med små mörka skumplastbitar som det är lite knepigt att upptäck. När vi kommer längre in grundar det av ännu mer och plötsligt ser vi hur Argo 5, som går i täten formligen lyfts upp av en grundstötning. Hela aktern med propeller och allt är uppe ur vattnet inan fören dyker ner i vattnet. Strax efter ankrar vi för natten, på kvällen bjuds vi över till Argo 5.
4 November
Som vanligt är vi uppe med tuppen och lättar ankar strax efter sju. Målet för dagers etapp är Jacksonville. Morgonen är klar och lite kylig. framåt dagen stannar vi till i ännu ett Beaufort (som dock uttalas annorlunda ). en trevlig dam skjutsar oss in för att handla ett sjökort och lite mat. Sedan fortsätter vi söder ut. Efter Hilton Head väljer vi att gå ut på havet för en nattsegling till Jacksonville. Efter en lugn natt går vi in i Jacksonville och vi fortsätter söderut genom kanalsystemet. Framme i st Augustine vid 3-tiden den 5 nov.
St Augustine är definitivt en av Amerikas äldsta städer. Här landsteg Columbus det nordamerikanska fastlandet för första gången. På den tiden bodde här indianer stora som hus som gillade att samla på armar, ben och skallar samt att kriga. Dom gjorde sitt bästa för att jävlas med spanjorerna och låg ofta och lurade utanför det fort som än idag finns att beskåda. Men som på så många andra ställen gick även detta naturfolk sitt öde tillmöte i dom västerländska sjukdomarna som följde med spanjorerna. Det är en vacker stad och som en sann turist tog jag en turist tour och kikade på alla sevärdheterna.
6 November
Vi lämnar St. Augustine tidigt och går till Daitona där vi träffar poor Harvey och Margaret igen.
Jag hade dagen innan köpt en tillsats till min nyligen inköpta bärbara dator som skulle göra det möjligt att motta väder fax och andra sändningar över single sideband-radion. Men efter mycket skruvande och provande på olika kanaler och inställningar hade jag bara vaga kartkonturer på skärmen. problemet fick dock sin lösning flera dagar senare när jag kom på att den DC/AC omvandlare jag använde och drev PC:n med visade sig störa radio anläggningen , inte så mycket att man tappade stationerna men väl sa mycket för att släta ut konturer och detaljer från väder fax mottagningen.
Det var flyguppvisning i stan och marinan vi låg på visade sig vara första parket, jetplanen kom som projektiler när dom passerade på låg höjd över masttopparna. Kvällen ägnade vi åt trivial persiut ombord på Waterlot.
Vi lade ut från kajen vid sju tiden på morgonen, dagen flöt på utan några större problem. Framåt kvällen var vi framme vid Cape Canaveral, där vi lade oss på svajj. Det var en vacker kväll med lekande delfiner invid båtarna.
Avseglade från Cape Canaveral. Vi gick genom ett smalt kanalsystem med en sluss ut till öppet hav där vi direkt svängde av till 185 grader syd.Golf Strömmen börjar här göra sin närvaro påmind med sitt klara mörkblåa 25 gradiga vatten. Vädret var vackert och vi hade en lätt västlig bris på ett blankt hav. Vi seglade hela dagen och hela natten.
11 November
Framåt lunch tiden gick vi in i Port Everglades inlopp, hela morgonen hade havet varit fullt av fiskebåtar, segelbåtar, lustjakter och yrkes sjöfart. Port Everglades är Fort Lauderdales hamnområde som verkar vara en av dom stora hamnarna på östkusten med livlig trafik. Fort Lauderdale “The Capital of boating” är en stad för miljonärer med fritidsbåtar som mer påminner om findlands färjor. En gång i tiden var det bara en liten ö, som sen växt med hjälp av dumpad fyllnadsmatreal, marinorna ligger sida vid sida med miljonkåkar, halva Fort Lauderdale är kanaler som sträcker sig in mellan villorna, det kallas därför också för lilla Venedig.
I Fort Lauderdale stannade vi en hel vecka, en dag åkte jag och Penny till the Everglades träskmarker for att kika på alligatorer och andra turistfällor.
En annan dag tog jag och Tor en sådan där big game fiske tur, detta ställe är verkligen ett Mecka för dem som är intresserad av en rejäl kamp med värdens kampvilligaste fiskar. Vi fick några napp men det sa bara snepp, så gick linan av.Efter ytterligare en timmes trollande hade vi ännu ett napp, denna gång fick vi dock kämpa med en kingfish som vi fick fram till båten innan den slapp. Resterande veckan tillbringade jag antingen på strandpromenaden eller i poor Harveys motor rum.
Vid 21-tiden kastade vi loss från bojen vi varit knuten vid i allt för många dagar. Golf strömmen som vi nu hade framför oss är som smalast här och mäter cirka 50 sjömil innan man når Bahamas, den flyter med en hastighet av mellan tre och fyra knop. Det betyder att om man bara gör sex knop genom vattnet får en avdrift som heter duga, man får kompensera därefter och ställa fören snett mot färdriktningen.
I nattens mörker och i en nära 50 procentig avdrift är det inte alltid så lätt att avgöra fart och riktning på andra fartyg, och ett misstag kan snabbt straffa sig. Jag vaknade vid halv sju på morgonen, och nu började man kunna urskilja land förut, det var Cat Cay, som vi skulle passera norr om vid ett märke kallad North Rock. Från att ha kommit över golfströmmen som är ett par hundra meter djup steg nu botten till sex, sju meters djup. Vattnet var klart och mycket blått, man kunde lätt urskilja dom olika bottenpartierna med sand och sjögräs. Framför oss låg den utsträckta Grand Bahama Banks, som är ett enormt stort och grunt sandrev som på många ställen bara lodar mellan en och två meter. Vi skulle dock bara snedda över den allra nordligaste delen, och vi hade ibland mindre än två meter vatten under kölen.Färden fortsatte hela dagen, vädret var hyfsat med 10 sekundmeters vind nästan rakt i fören. Framåt kvällningen ankrade vi.
20 November
Det blåste fortfarande en frisk östlig vind när vi vaknade på morgonen, rakt ifrån den riktningen vi skulle. Var man än såg kunde man inte urskilja land förutom om man kikade nedåt genom det klarblåa vattnet.
Vi lättade ankar vid nio tiden och satte fart österut, efter två timmar började vi närma oss Nordvästra passagen utan att vi kunde upptäcka bojen som skulle guida oss fram till den 75 meter breda kanalen. Kanalen kantades av korallrev och sandbankar så det var viktigt att finna detta märke. Tillslut upptäckte vi en sönderblåst härva av stockar som en gång i tiden hade varit det märke vi letat efter.
Efter passagen kommer man in på djupt vatten, det lär vara ett otroligt fiske just efter branterna från det grunda Bahama banks ner mot djupet. Vi hissade segel och och gick till Chubb Cay.
Väl framme i Chubb Cay var vi tvungna att klarera tullen, som bestod av en tjänsteman som kom cyklandes med en pilsner i näven. Själva klareringen var en formsak och var över på tio minuter.
Detta kom att bli min sista dag till sjöss, den 21:a tillbringades åt diverse små sysslor, det regnade lätt och det blev varken dyk eller fiske. Den 22:a chartrade jag en liten tvåsitsig cesnsa till Nassau och flög sedan vidare till Miami för hemtransport till Saudis torra öken.
Även om resan till Bahamas hade varit intressant och fyllt med upplevelser kändes det som det var här det riktiga äventyret kunde börja. Tyvärr kunde jag ej fortsätta resan denna gång men å andra sidan har jag hela karibien kvar att utforska i ett framtida projekt.
Ett stort tack till Tor och Penny som gjort denna resa möjlig och till en sann höjdare.
12 december 1997
Sukhaybarat Goldmine
Joakim vesterlund
(hämtat ur SBK årskrönika 2000)