VILSE I DIMMAN

Kära läsare, år har gått och många sjömil har vi bakom oss sedan den historia som jag nu ämnar nedteckna utspelade sig. Men även om tiden flytt kommer jag i håg det som igår. Som kanske några kommer ihåg har del 1 i denna berättelse redan nedskrivits.

Vi befinner oss nu i vår herres år 1992, juli var månaden, Jakobstad, Finland var platsen. Efter en segling över ett stormpiskat hav ombord på den stolta skutan Obsession, hade vi nu några dagar med proviantering framför oss. Besättningen bestod av, styrman T. Stenborg, matroserna J. Nyberg och T. Murto samt undertecknad skeppare J. Westerlund.

Dagarna var varma och det pågick en febril verksamhet nere i hamnområdet, med sjösättningen av den vackra "Jakobstads Vapen" som absolut höjdpunkt.

Dagen för avresan började 05.30 med purrning och förberedelser. Vädret var mulet och det luktade regn i luften. I övrigt lugnt, med inte så mycket som den minsta lilla vindpust i luften. 06.10 la vi ut från bryggan. Enär vi inte hade vind nog att fylla seglen fick vi till vår förtret börja med att gå för motor ut till öppet hav, där vi bestämde oss för att invänta vind. Vattnet var blankt och sikten inte allt för god men vädret var spått att det skulle ge med sig framåt dagen.

Tiden ägnade vi åt att lägga ut olika kurser och dricka kaffe i godan ro. Framåt förmiddagen började vi sakta röra oss västerut. Ett omisskänneligt dunkande ljud skar genom morgondiset när en välkänd siluett dök upp akterut. Det var en Sveakryssare vid namn "Jennyfer" som gick på samma kurs. Skeppare på skutan var en sjöbjörn vid namn Kapten Sven Sundkvist, som i stort sett hela besättningen på Obsession varit i hyra hos vid ett eller annat tillfälle. Vi slog följe en bit på vägen. Innan vi skildes passade vi på att jämföra våra positions anteckningar med kapten Svens "decca". Det kan ju verka överambitiöst, men vi ville se om "deccan" gick rätt.

Timmarna gick och det hade nu blåst upp till riktigt fint seglarväder. Det var halvvind och ca 8-9 sekundmeter när en av matroserna skulle till de bakre stuvutrymmena och slå en så kallad båge. Vi hade bra lut på skutan och den grava sjön gjorde att hon krängde lite. En våg som slog över bakre däck fick matrosen att tappa fäste, styrman Stenborg begav sig då för att undsätta honom och hjälpa till vid förfarandet ty, matrosen hade av sjösjuka och skräck all uppmärksamhet och bägge händerna på det bakre mast-staget och kunde ej förmå sig att dra upp paltorna.

Vi hade nu lagt största delen av Kvarken bakom oss och väntade nu på att få se den första strimman land vid horisonten men istället fick vi se hur dimbankarna rullade emot oss. Sikten blev snabbt allt sämre och sämre. Det började dugga lite och vinden tilltog sakta. Vi fortsatte på vår kurs med ökad uppmärksamhet på sjömärken eller andra kännemärken, utan resultat. Det var dags att slå enligt beräkningarna, fortfarande ingenting att gå på förutom våra anteckningar. En dryg timme in på nya kryss-benet får vår gnist Tapio radiokontakt med Sikeå, där satt kapten Sundkvist med flera.

Nu var det till att ta det försiktigt, vi hade uppskattningsvis 75 meters sikt, och förhoppningsvis skulle vi se land före vi kände det. Det blåste riktigt bra nu och vi hade halvvind in mot kusten. Sakta började man kunna urskilja konturerna efter en häll med några enstaka träd på. Både jag och Stenborg har tillbringat mycket tid i dessa kusttrakter och bör därför känna igen varje litet skär, häll och vik men denna gången gick vi bet. Inte heller dem som samlats kring radion i Sikeå lyckades tolka vår beskrivning av det vi såg. Vi gjorde några lovar in mot land innan det gick upp för oss att vi måste drivit ur kurs, och hamnat för långt norrut, varefter det bara var att börja kryssa söderut och på vartannat ben gå så närma land att vi kunde göra en bedömning av landkonturen.

På ett av dessa "strandhugg" hittade vi en relativt skyddad vik bakom en mindre ö, men valde att fortsätta söderut.

Radiokontakten blev hädanefter allt sämre och funkade nu bara på vågtopparna. Det började skymma och vädret blev ständigt sämre, stormen tjöt så det ven i masten. Några slag senare bröts kontakten. Vid den tidpunkten gick det upp för oss att vi i själva verket var långt söderut om Sikeåhamn och efter denna insikt var det bara att vända stäven norrut.

För att inte riskera grundstötning gjorde vi nu ett långt slag utåt innan vi gick mot land igen. När vi hunnit någon sjömil ut stod jag själv vid rodret medan övrig befann sig i skydd under däck, plötsligt dök en hälla upp på bara några meters avstånd och försvann lika snabbt i dimman och mörkret bakom oss. Nu hade vi fått den ledtråd vi behövde och satt vår position till strax norr om Ratan. I samma stund som vi passerat denna hälla på babords sida hade vi en grynna om styrbord. Vi hade alltså lyckats finna av ett litet smalt sund.

Detta fick oss att inse att vår portion av tur var förbrukad, så vi beslöt att ankra upp för natten och invänta bättre väder. Snart hade vi funnit den skyddade viken vi upptäckt tidigare, som vi nu visste var Getskär. Kartan visade på flertalet grynnor och stenar i viken, så vi bestämde att köra på motor sista biten in. Samtidigt som vi tog ner seglen började jag dra i startsnöret. På tredje rycket gick snöret av och vi fick hissa segel igen och vända utåt. Lyckligtvis fanns det några tum kvar av startsnöret som vi kund förlänga. Ännu en gång gjorde vi ett försök att gå in i viken, med samma förfarande som första försöket, även denna gång med samma resultat. Den enda skillnaden var att denna gång lossnade snöret vid roten utan möjlighet att laga.

Det vi nu gjorde var att ta ned "stora" och gå på focken så försiktigt som möjligt. När vi skymtade botten kastade vi ankar men det bara draggade i blåsten och vi fick ta om proceduren igen.

Denna gång fäste ankaret med nöd och näppe och för att säkra ankringen fick en av matroserna simmandes ta sig i land och låna en eka för att därefter ro iväg med ankaret till en bättre plats.

Efter en lång dag till sjöss var det nu gott med kaffe, pilsner och mackor innan vi gick till kojs.

Vi vaknade till ljudet av fiskmåsar, genom den halvöppna luckan fylldes kajutan av det gulaktiga morgonljuset, himlen var klarblå. De sista timmarnas segling var under perfekta förhållanden och vi anlade i Sikeåhamn vid tiotiden på förmiddagen.

I efterhand kan vi konstatera att vi passerat inloppet till Sikeå med bara några kabellängders avstånd när vi första gången hade landkänning, men dimman fick oss på villovägar.

                                                                                    Joakim Westerlund m. besättning
                                                                                    (ur SBK:s årskrönika 1995)                             Tillbaka till början