YANMAR  OCH  JAG

Det var sjösättningsdags för Victoria. Som vanligt låg nerverna och dallrade som brylépudding under skjortan. Halsen torr och naglarna kortbitna.

Hur som, det gick bra även i år. Inte en skråma på båten, men själen. Tja, tiden läker alla sår. Erik och starka trucken hade klarat det än en gång!

Så var det det här med motorn! En segelbåt är ju en hjälplös tingest utan mast och segel. Stympad på något sätt. Hittills har min båtmotorer, jag har erfarenhet av tre, alltid haft andra åsikter än skepparen om det lämpligaste starttillfället. Den första motorn var en Champion, men bara till namnet. Den hade sett sina bästa dagar och gick bara ytterst sällan. Som tur var hade vi åror till blekingsekan.

Den andra motorn var en Tomos. Den hade den egenheten att den inte tyckte om att starta två gånger. Den var i stort sett omöjlig att starta om igen, sedan den fått gå ett tag och stannats. Den gav jag bort ett stort antal gånger till Mattias, som påpassligt, när dragarmen domnat och hotelserna om "motorfan ska kastas i sjön"  och  "duger bara som ankare" etc, bad att få den. Nog om detta!

Nu var det ju 1983 och motorn hette Yanmar och var disel enligt expertisen. Lär vara bra mycket bättre än bensin, som kan explodera, påstår expertisen. Expertisen påstår också att en disel den går. "Nu är du utan bekymmer gosse!" Tyvärr måtte Yanmar ha missuppfattat det hela. Första sommaren var motorn på något egendomligt vis inställd på 15 minuters intervaller, förmodligen programmerad av någon idrottsfantom. Efter 15 minuters gång la den av, ofta vid rent olämpliga tillfällen. En gång vid Ratans  norra utlopp vid pålandsvind och obehaglig sjögång. Inga segel och motorn lägger av, båten på drift, djävla motor, upp med focken, kryssa lite hit och lite dit, sandbankar i lä, kom så småningom ut på öppet vatten, men inte var det Yanmars förtjänst. Han hade nog annat i tankarna!

Expertisen som tillkallades konstaterade luft i ledningarna - förstås! En kran i bränsleledningen håller inte tätt. Skruvas så att den slutar existera som kran, men tätt vart det! På det följde en lycklig sommar och ännu en. Yanmar och jag hade högtidsstunder tillsammans.

Nu var det 1983 och första resan och Yanmar slocknade efter några hundra meter. Luft förstås! Får försöka vricka med rodret. Inte går det väl så bra som med IF-en, men det går om man har medvind, och det har man. Kom lyckligt till kaj och luftade.

Nytt startförsök! Si det lyckades! Teknisk gubbe den där Sture? Yanmar får gå, disel är ju så billig. Det kanske finns mer luft. Yanmar arbetar på sitt håll och skepparen på sitt och tiden går. Majkvällen är ljuv och Yanmar går. Men även sköna stunder måste få ett slut. Dags att stänga av och stänga till. Stänga av, ja! Hur var det nu! Knappen ja! Tryck på knappen, men va nu?? Skorr, skorr, ett himla oväsen! Yanmar skriker ut sin olust! Skepparn har tryckt på startknappen. Inte rätt, börjar kallsvettas, motorn går inte att stanna! Hemska historier dyker upp om hur dieslar så att säga förgjort sig själva, gått bakvägen eller hur det var.

Vad gör man, slår av strömmen? Nä, inte bra! Här är goda råd dyra! Expertis måste rådfrågas. Raska och långa steg till Erik. Gudskelov, han är hemma, öppnar trots den sena timmen, och får sig ett gott skratt!

"Hur vore det om du drog i stoppen!!?"

En slokörad, men lycklig, trots allt, motorn var ju räddad, skeppare lommar iväg, drog i stoppen och Yanmar huckrar till (han skrattade den rackarn) och stannar.

Efter den dagen litar inte Yanmar på mig längre och jag förstår honom. Han har också börjat med en del nya tricks, som jag kanske berättar om en annan gång.

                                                                                        Sture Bäckström
                                                                                        (ur SBK:s årskrönika 1984)                         Tillbaka till början